Vresrosen är vanlig i södra och mellersta Sverige samt längs Norrlandskusten. Den växer i parker och trädgårdar men också längs våra stränder, på vägrenar och mellan körbanorna på motorvägar. Rosen är tålig, inte minst mot vägsaltet som sprids på vintrarna. Men samma tålighet blir också ett problem när rosen sprider sig ut i skogar och på sandstränder.
När en invasiv främmande växt breder ut sig i landskapet får det stora konsekvenser för den biologiska mångfalden eftersom våra inhemska växter inte klarar av konkurrensen. Detta påverkar därmed även insekter och djurlivet. På exempelvis en stranddyn, där det normalt kan växa ett 20-tal olika arter, försvinner näst intill alla arter, inklusive insekterna och djuren, när vresrosen breder ut sig.
Vresrosen skjuter rikligt med rotskott, och kan fullkomligt ta över sandstränder om de tillåts sprida sig. Fröna sprids även med fåglar och kan föras iväg med vatten långa sträckor.
Arten finns i tre varieteter, former: Rosa rugosa f. rubra som har röda blommor – Rosa rugosa f. alba som har vita blommor – Rosa rugosa f. rosea som har rosa blommor.
Odlade utan spridningsförmåga
Det finns ett flertal odlade rossorter som kan ersätta Rosa rugosa i trädgården, framför allt i den så kallade Rugosa-gruppen. Rosorna i gruppen har släktskap med den vilda arten och har behållit eftertraktade egenskaper som friskhet, härdighet och långvarig blomning. De har däremot inte den vilda artens spridningsförmåga då de ofta saknar nyponsättning eller endast bildar nypon med en stor andel sterila eller outvecklade frön. De moderna Rugosa-sorterna ’David Thompson’ (rosa) och ’Henry Hudson’ (vit) är bra exempel på ersättare för rosa eller vit Rosa rugosa.