Parkslide

Parkslide finns spridd i stora delar av landet och har varit populär som trädgårdsväxt. Idag ses den som en av världens värsta invasiva växter enligt International Union for Conservation of Nature, IUCN. Den syns ofta växa längs vattendrag, vägar och i trädgårdar.

Ursprung

Anledningen till att parkslide är så enormt svår att utrota beror på växtens aggressiva rotsystem. Växtens rötter är mycket livskraftiga och kan överleva många, många år utan bladverk ovan jord. Parkslide kan tränga igenom asfalt, orsaka skador på husgrunder, ledningar, vägar med mera. Den kväver även alla växter i sin närhet. Nära släkting med parkslide är jätteslide, Reynoutria sachalinensis, den är inte lika vanliga men är lika besvärlig. Det finns också en hybrid mellan jätteslide och parkslide, kallad hybridslide, Reynoutria x bohemica och rosenslide, Reynoutria japonica var. Compacta. Även de kan vålla stora problem. Parkslide härstammar ursprungligen från Japan. I sin ursprungsmiljö är den också ett problem men hålls något mer i schack av inhemska insekter och svamp som lever av växten. En stor anledning till att olika arter breder ut sig är klimatförändringarna. Mindre köldtåliga arter börjar nu lämna trädgårdens skyddade miljö och expandera ut i landskapet, norrut och på högre höjder över havet. I Sverige finns bestånd av parkslide så långt upp som till Luleå.

Så känner du igen parkslide

Under växtsäsongen ändrar parkslide utseende, vilket gör identifieringen svårare. Den ändrar även form och utseende om den till exempel har behandlats felaktigt med bekämpningsmedel.

När parkslide först bryter igenom marken kan den kännas igen på sina köttiga, röda skott med stora spadformade blad med spetsar. Parkslide bildar ofta täta populationer på cirka 80 skott per kvadratmeter. Stjälkarna är starka, ihåliga, rödfläckiga, grenade i toppen och ofta rödaktiga. Bladen är strödda, vanligtvis i en distinkt sicksacksättning längs stjälken. De har en ovalformad spetsig udd och är 5–12 centimeter långa. Bladets ovansida har en gräsgrön färgton medan undersidan är något ljusare. Parkslide blommar i augusti–september och bildar många blommor i glesa vippor från de övre bladvecken. De enskilda blommorna är små och gräddvita. Det finns bara honplantor i Sverige och kan därför inte spridas med frön. Parkslide har ett distinkt utseende men kan förväxlas med bambu eller skott från olika lövträd för den ovane.

Parkslide börjar växa tidigt på våren (mars–maj). Den sprider sig snabbare under sommarmånaderna och kan då växa upp till tio centimeter om dagen. På hösten (september–november) när vädret blir kallare vissnar växten och lämnar bruna stjälkar, även om ny tillväxt kan fortsätta så sent som i november. Under vintermånaderna (december–februari) ser parkslide helt död ut med sina torra, spröda stjälkar.

Stort rotsystem
Parkslide har ett mycket kraftigt rotsystem av köttiga rötter, så kallade rhizomer. Rhizomerna växer mestadels ner till en meters djup, men kan också nå så djupt som 4,5 meter. En rhizom kan växa upp till 20 meter från huvudplantan och kan växa upp till tre meter per år. Rötterna är orange, knotiga (på grund av alla tillväxtpunkter) och spröda vilket gör att de lätt går sönder. Den orange färgen indikerar också att växten fortfarande lever och samlar kraft för att återigen skjuta skott. Samtliga delar över jord dör under vintern och växten skjuter sedan nya skott från rotsystemet under våren.

Varför ska den inte finnas i Sverige?

Parkslide är mycket härdig och sprider sig lätt över tomtgränser, med förorenad fyllnadsjord eller genom att personer hanterar växtdelar felaktigt. Parkslide syns ofta växa längs gatunät eller vägar vilket beror på att personer kört i väg växtdelar i en öppen släpkärra eller att vägarbetare har använt sig av förorenad fyllnadsjord när de ordnat med vägrenen. Många tror att när växtens bladverk är dött så är även rotsystemet också dött men så är inte fallet.

Effekter på den biologiska mångfalden

Parkslide har negativa effekter på den biologiska mångfalden eftersom den bildar täta bestånd som konkurrerar ut annan vegetation. Parkslide växer i all slags jord och kan även överleva på extrema platser. När växten ska utrotas är det viktigt att känna till hur rötterna ser ut och växer eftersom bara ett litet rotfragment på 0,02 gram bildar en ny planta.

Rötterna har också en förmåga att överleva i många år utan synligt bladverk och därför
går det inte att bekämpa växten med att täcka över den med till exempel markduk. Växten överlever även när man försöker bränna ner ett bestånd. Även blad och bitar av stjälken kan bilda nya plantor även om det inte är lika vanligt.

Effekter på samhället

I bland annat England har växten länge varit ökänd och den vållar stor ekonomisk skada. Inte enbart i dyra utrotningsmetoder utan för att det är svårare att sälja en fastighet där det växer parkslide. Bankerna kan där neka att låna ut pengar vid husköp och försäkringsbolag vill inte försäkra fastigheten.

Är det fler grannar som är drabbade av parkslide kan det vara bra att bekämpa all parkslide samtidigt annars finns det risk för att utrotningsinsatserna kan vara ogjorda. Det finns ännu ingen laglig rätt att tvinga någon tomtägare att ta bort parkslide på sin tomt även om den sprider sig.

Parkslide kan snabbt bilda stora bestånd som då utkonkurrerar andra växter om plats och solljus. Ju längre spridningen har fortgått desto svårare är den att bekämpa

Ej ätbar

Parkslide ska inte ätas, trots att många hävdar att den är god och smakar rabarber. Parkslide lagrar nämligen tungmetaller och andra föroreningar som finns i jorden. Har parkslide dessutom behandlats felaktigt med bekämpningsmedel finns det också lagrat i plantan.

Bekämpning

Utrotning av nyetablerade plantor ökar möjligheten att få bort växten. Små nyetablerade plantor som endast består av en klen stjälk kan grävas bort. Stora bestånd kan vara extremt besvärliga att bli av med och kräver ofta kostsamma och tidskrävande insatser under många år.

Det går inte att jämföra parkslide med ogräs eller andra ihärdiga växter som är svåra att bli av med. Hanterar man växten på fel sätt finns det stor risk att parkslide börjar växa ohämmat och tar över stora delar av en tomt.

Det är viktigt att man skapar en översikt över växtens spridning. Hur stor är ytan med parkslide? Hur länge har den funnits på platsen? Hur fort har den spridit sig? Har grannar parkslide på sina tomter? Närhet till vattendrag?

Se filmen om hur du bekämpar parkslide på rätt sätt (YouTube) >>

Utrotningsmetoder

Bekämpning av parkslide bör endast göras av yrkespersoner med utbildning om parkslide. 

Kemisk bekämpning
Glyfosat klass 2 är effektivt och den billigaste bekämpningsmetoden för att bekämpa parkslide. Bekämpningen ska ske endast av personer med behörig licens och rätt utbildning. Dock är det mycket viktigt att bekämpningen görs på rätt sätt, med rätt koncentration och vid rätt tidpunkt annars finns det risk för att bekämpningen misslyckas.

Växten kan missbildas och blir svårare att bekämpa. Räkna med att det tar minst tre år innan parkslide försvinner.

Eftersom glyfosat kan vara farligt för vattenlevande organismer, det stör ekosystem och kan skada biologisk mångfald är det viktigt att inte spruta mer än nödvändigt. Om parkslide växer i direkt närhet till vattendrag är det bästa att låta den vara.

Bekämpning med bekämpningsmedlet ska ske under sensommaren när växten är som störst och då stryks alternativt sprutas bekämpningsmedlet på bladen. Bekämpning får ej ske under blomning. Parkslide bekämpas aldrig genom att spruta på marken.

I bland annat England och USA används staminjektioner, vilket innebär att man skjuter in bekämpningsmedlet direkt in i stammen med en speciell spruta med nål. Sprutinjektioner kan vara en effektiv metod vid mindre bestånd eller om parkslide växer i direkt närhet med andra växter.

Sedan 1 oktober 2021 är det förbjudet att använda glyfosat i privata trädgårdar. Eventuellt kommer Naturvårdsverket under år 2022 besluta om att bevilja ett undantag för parkslide.

Hantering av växtmaterial

Allt växtmaterialet bör ligga kvar på växtplatsen och där förmultnas. Undvik att transportera växtdelar av parkslide. Måste de transporteras ska de läggas i en hel sopsäck, som sen sluts ordentligt och körs till den kommunala återvinningscentralen. Kontrollera först om återvinningscentralen tar emot växtmaterial med parkslide. Alla gör inte det. Väl på anläggningen ska den läggas i specialcontainer enkom för farligt växtmaterial eller bland brännbart. Absolut ej på komposten!

Bortgrävning
Att gräva bort parkslide bidrar oftast till ökad spridning eftersom minsta lilla rotfragment kan bilda en ny planta. Det är också en dyr metod men kan användas i situationer där man har bråttom till exempel vid byggnationer av fastighet.

I Sverige erbjuds i dagsläge enbart bortgrävning där jordmassan skickas i väg på deponi. Massorna måste då paketeras och fraktas på sådant sätt att det inte finns möjlighet att jord spills. I England finns det ett företag som har specialiserat sig på att gräva upp jorden och sen separera rotfragment intill växtplatsen med en speciell maskin. Den rena jorden återförs därefter till växtplatsen. En sådan lösning är betydligt mer kostnadsbesparande. Det finns planer på att starta upp sådan verksamhet även här i Sverige under 2022.

Det finns möjlighet att göra biokol av parkslidens växtmaterialet, men än så länge är det inget företag i Sverige som erbjuder den tjänsten.

Detta ska du inte göra

  • Om parkslide slås av, bryts av eller klipps kommer den inte att försvinna eller dö ut. Den kommer i stället att försvara sig genom att bilda ännu fler skott.

  • Du ska aldrig försöka gräva bort etablerad parkslide, eftersom det kommer att leda till att du sprider och triggar i gång växten ytterligare.
  • Använd heller aldrig röjsåg eller gräsklippare för att bekämpa parkslide.
  • Växer parkslide i en rabatt med andra växter får du räkna med att inga av de andra växterna går att rädda. Tyvärr kan du inte heller rädda buskar och perenner genom att flytta dem eftersom sannolikheten för att du får med dig rotfragment från parkslide är stor.

  • Bygg aldrig över parkslide med till exempel ett trädäck eftersom växten kommer för eller senare att tränga sig upp och kan då förstöra byggnationen.
  • Om parkslide växer intill en fastighet eller annan värdefull byggnad är det viktigt att få bort parkslide snarast möjligt

Bra att känna till

I jakten på att hitta effektiva lösningar för att bekämpa parkslide används och testas olika metoder. Dessvärre är många av dessa metoder extremt dyra eller mer skadliga för miljön än dess effekt på parkslide.

Täckning
Täckning av parkslide fungerar inte som en utrotningsmetod. Tack vare en stor energireserv kan rotsystemet överleva utan ljus och ovanjordiska växtdelar i tiotals år. Det finns också ökad risk för att mikroplaster sprider sig i marken när markduken går sönder och luckras upp.

Hett vatten
Heatweed är ett norskt företag som har tagit fram ett en metod som går ut på att angripa växten med hett vatten. Metoden är mycket dyr och arbetskrävande och det saknas än så länge evidens för att metoden fungerar. Forskningsstudie pågår och beräknas vara klar under 2022.

Salt
Att använda salt för att ta död på parkslide har negativa effekter på marken och all växtlighet runt i kring. Det tar också mycket lång tid innan jordenstrukturen återhämtar sig om så mycket salt som läggs ut som krävs för bekämpning. 

Salt stannar inte kvar på platsen utan förflyttar sig med hjälp av vind och regnvatten vilket innebär att all växtlighet runt omkring skadas och i värsta fall dör. Jord som utsätts av salt drabbas också av näringsämningsrubbningar och jordens genomsläpplighet försämras avsevärt vilket innebär att jorden får svårt att släppa igenom vatten, något som i sin tur leder till stora vattenansamlingar. Saltet kan även nå grundvattnet samt ge upphov till korrosionsskador på metall. Växter och träd skadas när salt kommer i kontakt med lövverk, grenar eller rötter, vilket flera forskningsstudier påpekar när man studerar vägsaltets effekter. Salt kan förändra eller rubba de viktigaste processerna i växten så som fotosyntesen. Andra skador är näringsbrist och uttorkning på grund av hämmad närings- och vattenupptagning.

Saltet påverkar även parkslide men inte så mycket som man kanske hoppas på. Forskningsstudier påvisar nämligen att parkslide är mycket tolerant mot salt och rekommenderas bland annat för att rena förorenade miljöer. Även vid stora mängder salt återskapades 60 procent av plantorna under samma år trots att allt grönmaterial vissnade.

Diesel
Att använda diesel som bekämpningsmedel kommer inte att döda parkslide utan bara allt annat liv och skada ekosystemet.

Djur
Grisar kan användas som en del av en bekämpningsstrategi, det vill säga de bökar runt i jorden och därefter plockas de rotdelar (rhizom) som inte äts upp för hand. Men eftersom grisarna omöjligt kan äta upp varenda gram rhizom, finns risk för nyetablering av plantor. Forskningsstudie pågår där man bland annat undersöker om rhizom överlever färden genom grisen och på så sätt kan bidra till spridning.

Betande djur som till exempel får bidrar till en ökad spridning eftersom de inte äter av rotsystemet.

Misstas för parkslide

Bladformen hos många vedartade buskar och små unga träd kan misstas för parkslide, till exempel: Syren, Syringa vulgaris, skogskornell, Cornus sanguinea, poppel, Populus sp. och sälg, Salix caprea.

Kornell och syren blandas ofta ihop med parkslide på grund av deras liknande bladformer. Men dessa arter har blad som växer mittemot varandra längs sina stjälkar. Parkslide bladen sitter växelvis.

Parkslidestjälkar är inte alls vedartade så allt med bark som kan skalas av eller kvistar med fast vedartad kärna är inte parkslide.

Parkslide blandas också ofta ihop med gråslide, Aconogonon weyrchii och finnslide, Aconogonon x fennicum, framförallt om ett bestånd hittas i norra Sverige. Dessa arter har mycket korta utlöpare, är generellt mindre och har inte lika invasiv växtsätt. Om man gräver sönder dem och sprider ut rotbitarna så kan de också sprida sig med rötterna. De kan spridas sig med frö vilket inte parkslide gör i Sverige. Gråslide och finnslide går att köpa i plantskolan och klassas inte som invasiv främmande växt.

Andra växter som kan förväxlas med parkslide är:

Blodormrot, Bistorta amplexicaulis. Blodormrot är nära besläktad med parkslide och finns i samma familj som syrenslide, Rubrivena polystachya. Röd blodormrot är förmodligen den vanligaste. Den och många andra sorter av blodormrot har blad och stjälkar som liknar parkslide, och när de inte blommar kan de lätt misstas som parkslide.

Stammarna är ihåliga och separerade i noder som parkslide. Bladen är också växelvis anordnade längs stjälkarna. Det som skiljer dem åt är att blodormrot är en prydnadsväxt som har planterats och inte sprider sig inte utanför rabatten. Blommor visas på sommaren och tidigt på hösten och skiljer sig mycket från parkslide. De bildar små kluster av blekrosa-vita till ljusröd-lila ”klubbor” på höga (10 cm) raka ”pinnar”. Stammarna är också mycket tunnare och kortare än parkslide, de växer vanligtvis till cirka en meter höjd och är mindre än en centimeter i diameter. Vissa sorter av blodormrot har mörka, triangulära, pilformade fläckar över bladets mittnerv.

Tomtskräppa, Rumex obtusifolius. Tomtskräppa är precis som parkslide en slideart och har därför en del likheter. Bland annat att bladen sitter växelvis längs stjälken. Stjälken kan bli upp till en meter hög och har en grenig blomställning. De nedre bladen är stora, långskaftade och har en mörkgrön, utdraget äggrund bladskiva med hjärtlik bas. Både stjälken och bladskaften är ofta rödaktiga. Blomställningen är grenig med blommor i ganska glest sittande kransar.

På vintern, när bladen och stjälkarna vissnar, kan de ihåliga stjälkarna av tomtskräppa likna död parkslide. Det som skiljer dem åt är att stjälkarna är räfflade och är betydligt lägre, cirka en meter höga. Stjälkarna är inte helt ihåliga och innehåller skumliknade vävnad. Bladen bildar också rosetter vilka börjar redan vid foten av stjälkarna.

Åkervinda, Convolvulus arvensis. Åkervindans hjärtformade blad kan förväxlas med parkslide. Bladen är ordnade växelvis längs stjälken. Växten är ett ogräs och kan mycket snabbt dyka upp tidigt på våren och täcker stora områden. Det som skiljer dem åt är att åkervinda inte står upp på egen hand utan slingrar sig upp längs andra växter. Blommorna visas från försommaren som stora, rosa och eller vita trumpeter.

Bambu (Fargesia, Phyllostachys m.fl. släkten). Bambuns stammar har tydliga noder som parkslide och kan växa lika höga eller högre. Bambu kan i gymsamma klimat vara lika invasiv och sprider sig då lätt till områden där de inte är önskade. Det som skiljer dem åt är att bambuns stammar är mycket hårda och kan inte brytas av som parkslide. Bladen är mycket smala och långa (varierar mellan arter och sorter, men vanligtvis upp till 50 cm).

Axtry, Leycesteria formosa. Stammarna är bambuliknande och kan se ut som parkslide. De är också mest ihåliga och kan knäckas relativt lätt. Men hos axtry sitter bladen mitt emot varandra längs stjälken. Stjälken är blekgrön och utan fläckar. Den blommar på sommaren med hängande klasar av vita blommor med purpurröda högblad i klasar och har djupt lila bär.

Bokharabinda, Fallopia baldschuanica. Bladen och blommorna av bokharabinda liknar parkslide. Den är också snabbt växande och invasiv. Men bokharabinda är en klättrande och slingrande växt som förlitar sig på andra växter eller fasta ytor.

Åkerfräken, Equisetum arvense. Åkerfräken kommer precis som parkslide tidigt på våren genom att tränga sig upp ur marken i snabb hastighet och då är det vanligt att den misstolkas för parkslide. Åkerfräkenskotten är blekbruna, klorofyllfria, enkla stjälkar med en brun sporangiesamling i toppen som en liten kotte.