Fråga: Vi har en skogstomt med rätt mycket blåbär och lingonris, i allt detta så växer det massa ormbunkar så det blir en tät matta av dessa stora blad. Vi vill hålla nere antalet, men de tar över totalt om de får hållas. Vi har försökt att rycka upp dom, men sedan hörde vi att det stimulerade nya skott och att man skulle klippa av dom istället. Så det har vi nu försökt med i 2 år, men det kommer ändå lika mycket. Vi har provat att ta dom som ungskott och bryta av dessa en bit upp. När de har utvecklade blad, klippt stammen på dessa, med samma resultat. Vi kan knäcka nåt tusental en kväll, 1-2 veckor senare kan vi ta tusen till. Det verkar bara spruta upp hela tiden och att det blir mer och mer. Det verkar som att de stimuleras även av att de klipps av? Finns det nåt sätt att göra för att dämpa nytillväxten utan att skada bärriset?
Svar: Er fråga är mycket aktuell och visar på ett för landskapsvårdare och lantbrukare välkänt problem som blivit allt större, framför allt i naturbetesmarker och liknande miljöer där man vill skydda en känslig flora, men också på hyggesområden där denna ormbunke breder ut sig snabbt.
Ormbunken i fråga är örnbräken, en av Sveriges ca 30 ormbunksarter. Som ni redan känner till förökar den sig framför allt med underjordiska utlöpare. Den förökar sig däremot endast i liten grad med sporer – vilket annars är de flesta ormbunksarternas viktigaste förökningssätt. Den är särskilt förtjust i marker med sandjordar, men hittas lite överallt. Den är faktiskt lite frostkänslig och gynnas därför i vår tid av mildare vintrar.
Det här är ett bra exempel på en inhemskväxt med invasivt beteende. I betesmarker är örnbräken mycket olämplig då den är giftig för djuren och t o m cancerframkallande vid förtäring.
Det finns en hel del erfarenhet av arbete med att begränsa (utrota?) denna växt. Det som används i landskapsvårdande sammanhang är uppdragning eller slåtter. Gemensamt för dessa metoder är att det tar tid – man kan behöva nöta på i fyra-fem år för ett bra resultat. Ni har alltså inte gjort helt fel utan det är tiden det handlar om. Det går dock se att man kan göra arbetet på bättre eller sämre sätt.
Vid uppdragning så ska plantorna dras med ett handgrepp nära marken, det ska alltså helst inte bli kvar någon bladskaftrest ovan jord.
Nedslagning (av samtliga blad) ska göras minst två gånger per år, t o m gärna tre. Det är den metod som Naturvårdsverket förordar. Första tillfället är lämpligen i mitten av juni. Schweiziska långvariga försök visar att det är viktigt att ett av tillfällena görs så pass sent att det inte hinner utvecklas nya blad innan vintern, dessa sena blad gör annars att plantan hinner ladda in och lagra ny energi. De schweiziska försöken visar också att både uppdragning och slåtter har effekt, men att slåtter är det mest kostnadseffektiva när det handlar om stora ytor (vilket det gjorde i Schweiz). Även i brittiska storskaliga försök har slåtter två ggr per säsong visat sig vara effektivast.
Både uppdragning och slåtter stimulerar nytillväxt och görs det bara vid något enstaka tillfälle medverkar det till spridning istället för begränsning. Så tyvärr är det bara återkommande årliga insatser som är verksamma.
Både vid uppdragning och slåtter ska man ta bort materialet från ytan.
Använd gärna handskar med gummerat grepp om det handlar om uppdragning, då får man bra tag om plantan.
En lite äldre artikel i Svensk botanisk tidskrift (2005) är intressant då man där kan följa arbetet med att begränsa örnbräken på en privat tomt. Länk följer här (observera att det som nämns i annan del av artikeln gällande bekämpningsmedel inte gäller svenska förhållanden)
Henrik Morin, FOR-Rådgivare 2023
