Snöbär är en vanlig häck- och buskväxt i äldre trädgårdar, parker, kyrkogårdar och växande vilt utanför äldre villa- och stugområden främst i södra och mellersta Sverige. Det främsta kännetecknet för busken är dess vita frukter som fylls med luft ju mer de mognar. Många kallar därför växten för smällbär på grund av ljudet när bäret krossas. Den sprider sig vegetativt främst med trädgårds- och parkavfall.
Vetenskapligt namn: Symphoricarpos albus
Namnets betydelse: Symphori syftar till det grekiska verbet “att bära tillsammans” och “carpos” från det grekiska ordet för “frukt”. Albus betyder vit, och det vanliga namnet, snöbär hänvisar också till de vita frukterna.
Ursprung
Snöbär härstammar från västra Nordamerika där den växer vilt, från Kalifornien upp till Alaska. Snöbär introducerades till Europa 1817 och tillhör familjen kapriolväxter. Släktet Symphoricarpos har cirka femton arter. Symphoricarpos albusvar. laevigatus är den vanligaste arten i Sverige och som finns naturligt på Stillahavssluttningarna. Busken har även använts för viltplantering av biodlare varifrån den också spred sig ut i landskapet. De första notering om förvildade exemplar i Sverige är från slutet av 1800-talet. Snöbär är tålig upp till zon 6 och finns vilt sprid i hela Sverige förutom i fjällregionerna och i de nordligaste delarna.
Så känner du igen snöbär
Snöbär används som prydnadsbuske eller som häckväxt och når en höjd upp till två meter. Växten har ett grenverk som är tätt smågrenigt, uppburet av rikligt med relativt styva huvudskott från basen. Snöbär är starkt rotskottsbildande och formar täta snår. Snöbärets blad kan variera i formen men är vanligen ovala till brett ovala och sitter parvis motsatta och är cirka fem centimeter långa. De blågrågröna, kala bladen fälls svagt gultfärgade i början av oktober. De små rosa klockblommor i klaseliknande ställningar i skottspetsarna blommar från juni-juli till långt in på hösten. Den fullt utvecklade frukterna är rikliga. De är runda, upp emot 1,5 centimeter och rent vita. De vita frukterna har ett dekorativt värde. Arten föredrar lerhaltig jord men växer även bra i sandjord.
Spridningsrisk i Sverige
Spridningspotentialen för snöbär bedöms som hög och kan konkurrera ut inhemska arter.
Om du hittar arten i naturen – rapportera in det till Artportalen via www.invasivaarter.nu
Effekter på den biologiska mångfalden
Snöbär bildar täta snår och kan därmed skugga och tränga undan andra arter.
Effekter på samhället
Som med många andra invasiva främmande växter är det kostsamt för samhället att kontrollera och utrota växten i naturen.
Effekter i trädgården
Snöbär bildar täta bestånd som då utkonkurrerar andra växter om plats och solljus. Beskärs växten skickar den ut rotskott.
Effekter på hälsan
Bären är lätt giftiga för människor och kan orsaka kräkningar, buksmärtor och diarré. Kontakt med växtsaften kan orsaka ögon- och hudirritation. Snöbär innehåller mycket saponiner, som absorberas dåligt av kroppen. Saponiner är mycket mer giftiga för vissa djur, såsom fiskar.
Bekämpningsmetod
Observationer från England visar att snöbär kan ha svårt att etablera sig via frö på grund av låg grobarhet. Busken sprider sig främst med hjälp av sina rötter, så kallade rhizomer. Vid beskärning känner den sig hotad och skickar iväg fler rotskott. Den största anledning till spridning ut i naturen är förmodligen på grund av dumpning av växtmaterial.
När du försöker gräva bort den och inte får med alla rötter så bildar rotresterna nya plantor. Det är därför besvärligt att få bort växten. Vid mindre bestånd kan man försöka att gräva upp den. Viktigt att få med alla rötter. Försök att frilägga rotsystemet innan stubben grävs bort. Lägg alla uppgrävda rhizomer på en presenning för att minimera risken för vidare spridning. Större bestånd eller en häck kan det vara bra att ta hjälp av en grävmaskin. Var noga med att inte rotfragment fastnat på verktygen, larvfötter etcetera för att minimera risken att växten sprider sig.
Det finns för få studier för att fastställa att markduk kan fungera effektivt som bekämpningsmetod. Vill man försöka så beskärs allt växtmaterial bort. Därefter täcks beståndet med en kraftig markduk, för att tunga ner duken kan det vara bra att täcka markduken med jord, sant etcetera. Duken behöver ligga kvar i flera år.
Hantering av växtmaterial
Var försiktig vid hantering av växtavfallet och jordmassor då de kan innehålla frön och rhizomer. Allt växtmaterial ska läggas i en hel sopsäck, som sedan sluts ordentligt och körs till den kommunala återvinningscentralen. Kontrollera först om den tar emot växtmaterial av invasiva främmande arter. Alla gör inte det. En del återvinningscentraler har specialcontainer enkom för invasivt växtmaterial, annars ska det läggas i en behållare för brännbart material. Det ska ej sorteras som växtavfall. Alternativt eldas att växtmaterial på växtplatsen om inte eldningsförbud råder.
Kemisk bekämpning
Växten behöver ej bekämpas med kemisk bekämpning.
Misstas för snöbär
Med frukt kan växten knappast förväxlas, men i vegetativt tillstånd kan den förväxlas med det närliggande röda snöbäret, Symphoricarpos x chenaultii, som dock har betydligt mindre blad.
Fakta om snöbär
- Känns lätt igen av de vita bären som pryder växten under vinterhalvåret.
- Växten är lätt giftig.
- Är vanligt förekommande.