Jätteloka är en storväxt, flerårig ört som har spridit sig snabbt i ett antal europeiska länder och även i Sverige. Växten kommer ursprungligen från Ryssland och Georgien. Den kom hit som prydnadsväxt i våra trädgårdar och finns nu spridd i naturen i främst i Syd- och Mellansverige. Jättelokans växtsaft orsakar i kombination med solljus brännskadeliknande sår på huden.
Ursprung
Jätteloka kommer ursprungligen från Ryssland och Georgien. Växten har funnits i Sverige sedan början av 1900-talet och var populär i våra trädgårdar på 1970-talet och har sedan dess spridit sig till naturen. Den sprids mestadels genom jord innehållandes frön som grävs upp och förflyttas, frön som fastnat i bildäck eller med hjälp av vind eller vatten har transporterats till nya områden. Jättelokan finns i hela Sverige söder om Dalälven, men har även observerats längre norrut, ända upp till Luleälven. Den växer gärna längs med vattendrag, vägkanter och i fuktiga ängsmarker.
Så känner du igen jätteloka
Stjälken på jätteloka kan bli upp till tre meter hög och nästan tio centimeter tjock. Den är något räfflad, styv och kan nertill vara något rödfläckig eller helt röd. En planta som är över två år har stora, flikiga blad med grov- eller vasstandad kant. Jättelokans fröplantor påminner om lönnblad. Jätteloka blommar i juli till september. Blommorna är vita och sitter i mycket stora, 15–25 centimeter breda, halvklotformigt välvda flockar. De blommar först under sitt andra levnadsår. Fröna mognar på hösten och faller av under hösten och vintern.
EU-listad
Jättelokan är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter vilket innebär att du inte får ha den i din trädgård, dela med dig av frön eller sprida växtdelar. Runt om i landet har flera kommuner vidtagit åtgärder för att få bort jätteloka på allmän mark.
Varför ska den inte finnas i Sverige?
Jättelokor som tidigare rymt från trädgårdar har spridit sig över stora områden i naturen och hotar nu den biologiska mångfalden och begränsar friluftslivet. Jätteloka är också en direkt fara för människans hälsa.
Effekter på den biologiska mångfalden
Jättelokan minskar mångfalden i naturen och landskapet, eftersom den sprider sig fort och bildar täta bestånd där det inte finns utrymme för några andra växter. Den ändrar även nä- ringstillgången i jorden vilket försvårar tillväxten av inhemska arter. I områden där det växer större bestånd finns det även risk för jorderosion.
Effekter på samhället
Jätteloka kan sänka fastigheters värde. Den kan försvåra rekreation, till exempel bad och fiske längs stränder eller vistelse i naturen
Effekter i trädgården
Jättelokan kan fort bilda täta bestånd som då utkonkurrerar andra växter om plats och solljus. Ju längre spridningen har fortgått desto svårare är den att bekämpa
Effekter på hälsan
Växtsaften från jätteloka ger i kombination med solljus svåra brännskadeliknade sår på huden. Skyddskläder måste användas. Hud som blivit skadad av växtsaften kan var känslig för solljus under lång tid efter skadan.
Bekämpningsmetod
Jätteloka är inte en perenn utan en hapaxant, vilket innebär att den endast blommar en gång. Det innebär att om man väntar tills den blommat över och sedan tar bort och bränner frukterna innan de är mogna så dör hela plantan därefter. Klipper man ned hela växten före blomningen så kommer den att komma igen gång på gång så länge den har energi kvar i roten. Slår man av jättelokan innan blomning bildar den rotskott och breder ut sig. Låter man den fröa av sig bildas nya plantor.
Ta bort alla frukterna genom att försiktigt dra en stor påse över den vissna blomman och klippa av den. Fortsatt med metoden till dess att inga nya växter kommer upp. Elda upp fröställningarna. Ha uppsikt över området under ett par år. Viktigt är att även markera ut och helst stänga av området för att förhindra att människor kommer i kontakt med växten. Det är viktigt att använda kläder som täcker kroppen och huvudet, handskar samt skyddsglasögon.
Hantering av växtmaterial
Var försiktig vid hantering av jordmassor då de kan innehålla frön. Elda upp växtmaterialet direkt på plats alternativt läggas i en hel sopsäck, som sedan sluts ordentligt och körs till den kommunala återvinningscentralen. Kontrollera först om de tar emot växtmaterial med jätteloka. Alla gör inte det. Väl på anläggningen, ta reda på var växtmaterialet ska läggas. En del återvinningscentraler har specialcontainer enkom för farligt växtmaterial, annars ska det ligga i en behållare för brännbart material. Det ska absolut ej sorteras som växtavfall.
Kemisk bekämpning
Jättelokan bör ej bekämpas med kemiska bekämpningsmedel.
Misstas för jätteloka
Det förekommer tre olika arter av stora lokor som kan vara svåra att skilja från varandra. Förutom den vanligaste jätteloka, Heracleum mantegazzianum som beskrivs här finns även tromsöloka, Heracleum persicum och bredloka, Heracleum sosnowskyi. Den sistnämnda, bredloka har ännu inte observerats i Sverige men finns i våra grannländer.
Tromsölokans blad har normalt två till fyra par småbladsflikar medan jättelokans har ett till två par. Den nedre delen av stammen är oftast rödlila hos tromsöloka medan jätteloka är mer fläckig. Tromsöloka har också fler stammar medan jätteloka normalt är enkelstammig. Tromsölokan luktar anis medan jätteloka luktar bittert.
Det finns inhemska lokor som inte bör förväxlas eller utrotas. Den stora skillnaden mellan dessa är att de är betydligt mindre, både när det gäller höjd och blommornas storlek.
De inhemska lokorna är:
Björnloka, Heracleum spondylium
Sibirisk björnloka, Heracleum spondylium ssp. sibiricum
Strätta, Angelica sylvestris
Fjällkvanne, Angelica archangelica
Fakta om jätteloka
• Jätteloka sprider sig fort med hjälp av frön och bildar snabbt mycket stora bestånd.
• Trivs längs med vattnet.
• Nya bestånd kan orsakas av att frön följer med vattendrag.
• När den vissnar ner på hösten finns en stor risk för jorderosion.
• Jätteloka kan ge allvarliga hudskador.