Den vintergröna vattenväxten storslinga har ännu inte hittats i den svenska naturen. Men den förekommer ibland som akvarieväxt och i trädgårdsdammar. Den skulle kunna etableras i Sveriges södra delar även om det inte är särskilt troligt enligt SLU Artdatabanken. Om klimatet blir varmare ökar antagligen risken för etablering. Arten kan spridas genom tömning av akvarier i naturen, men även spridning med sjöfågel, båtar och annan fritidsutrustning är möjlig.
Vetenskapligt namn Myriophyllum aquaticum
Engelskt namn Parrot’s feather
Ursprung
Storslinga är en flerårig vattenväxt som naturligt förekommer i Sydamerika där den växer i sjöar, dammar och långsamflytande floder. Med människans hjälp har arten spridit sig till stora delar av de tropiska, subtropiska och varmtempererade områdena i världen och på många hålla anses den vara invasiv. Storslinga allmänt känd som papegojfjäder, vilket också är det engelska namnet för arten. Växten kan ha rötter under vattnet på upp till 1,5 meters djup och med skott som syns 20–50 centimeter över vattenytan.
Så känner du igen
Storslinga är en vattenväxt med kraftiga långsträckta stjälkar. Den rotaktiga stjälken med bladiga skott blir upp till två meter och är ofta vedartade vid basen. De framväxande stjälkarna blir upp till 30 centimeter och står likt vattenpelare eller ligger flytandes på ytan. Både stjälkar och nedsänkta blad kan ha få en rödaktig färg. Noderna är brunaktiga. Bladen som sticker upp ovanför ytan har en blekgrön färg och är fjäderaktiga. Bladen har släta bladkanter och sitter i virvlar om 4–6 blad, mestadels fem. De nedre bladen är mer slappa och bryts ner vartefter.
Blommorna är små, vita och sitter i bladaxlarna. Blomställningen som kan sticka upp flera decimeter över vattenytan har kransar av stödblad som liknar undervattensbladen men är styvare och smalare. Det finns bara honblommor i Europa. Storslinga sprider sig endast vegetativt från hela växter eller fragment genom att människor dumpar akvarieinnehåll i sjöar och dammar.
Listad som förbjuden växt i EU
Arten finns med på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att den bland annat är förbjuden att importera, odla och sätta ut i naturen.
Om du har storslinga i din damm eller akvarium är du enligt lag skyldig att utrota den. Om du hittar den i naturen – rapportera in det till Artportalen via www.invasivaarter.nu
Varför ska den inte finnas i Sverige?
Precis som andra invasiva främmande arter växer storslinga snabbt, har bra anpassningsförmåga, konkurrerar om näringsämnen, effektiv vegetativ förökning och saknar motståndare i form av skadedjur och sjukdomar. Storslinga kan troligen inte etablera sig i Sverige med nuvarande klimat. Om så skulle ske och den trivs kan den bilda stora, närmast ogenomträngliga bestånd som konkurrerar ut annan undervattensvegetation och påverkar ekosystemen. Den kan även sätta igen dräneringsrör och utgöra fysiska hinder för rekreation och båttrafik.
Effekter på den biologiska mångfalden
På grund av frånvaron av hanväxter sker spridningen av storslinga helt vegetativ. Växten kan bilda täta ogenomträngliga mattor, konkurrerar ut flytbladsväxter om utrymme och solljus. Detta minskar antalet inhemska arter försämrar vattenkvalitet och livsmiljökvalitet.
Effekter på samhället
Täta bestånd hindrar fritidsaktiviteter som simning och båtliv negativt. I invaderade stadsområden som i Kapstaden, Sydafrika, ökade det markant översvämningsrisken genom att växten täppte igen kanaler, diken och stormavlopp.
Effekter i din trädgård
Arten kan snabbt ta över hela dammen.
Effekter på din hälsa
Inga effekter finns noterade.
Så här utrotar du växten
Storslinga trivs i livsmiljöer som är utsatta för störningar som förändringar i vattennivån. Detta gör det extremt svårt att kontrollera. Alla mekaniska metoder som fragmenterar växten gynnar dess tillväxt och spridning. Runt om i världen pågår försök med att bekämpa arten med biologiska bekämpningsmedel som till exempel med hjälp den lövätande loppbaggen, Lysathia sp. och den stamgrävande viveln, Listronotus marginicollis. Båda arterna är inhemska i Sydamerika och har använts som en del av det biologiska bekämpningsprogrammet för storslinga.
Lokal hantering av invasioner i ett tidigt skede är avgörande för att bekämpningen ska lyckas.
Hantering av växtmaterial
Var försiktig vid hanteringen av arten. Små bitar av växten kan lossna och bilda en ny planta. Växtmaterialet kan antingen slängas i brännbart, torkas, rötas eller komposteras. Använd täckta komposter så att fragment inte kan blåsa iväg och bidra till nyetableringar. Dumpa aldrig växter eller akvariuminnehåll i naturen.
Misstas för
Storslinga påminner om våra inhemska slingaarter, släktet Myriophyllum men är större och har annorlunda blomställning. Det finns fyra arter av slingor i Östersjön, varav två är mycket vanliga. Axslinga är den vanligaste slingan i södra Östersjön upp till Uppland. Från Uppland och norrut blir knoppslingan mer vanlig. Båda arterna kan bli mycket höga, upp till strax över två meter. De två andra arterna av slingor är hårslinga och kransslinga, varav den senare är mycket ovanlig. Båda dessa arter förekommer från Uppland och norrut. De är vekare än ax- och knoppslinga. Kransslingan har långa blad och skotten är ofta decimeterbreda. Kransslingan blommar under högsommar till sensommar och är i huvudsak vindpollinerad. Den sprider sig lätt genom fragmentering och med jordstammar, och övervintrar med hårda kompakta övervintringsknoppar.