Sandlupinen känns igen som den växt som har invaderat stora delar av Island. Växten är etablerad även i Sverige, framför allt i de nordligaste delarna av landet. Får växten fäste kan den sprida sig fort och därmed tränga undan den ursprungliga vegetationen och minska mångfalden av växtarter som i sin tur minskar beståndet av bin, humlor och fjärilar. Sandlupinen trivs på öppna växtplatser och därför är dess påverkan som störst i alla slags öppna områden som fjäll- och ängsmarker och längs vägkanter.
Vetenskapligt namn: Lupinus nootkatensis
Namnets betydelse: Lupinus kommer från det latinska ordet lupinus som betyder vargaktig, utifrån tron att plantan utarmade all näring från jorden.
Ursprung
Sandlupinen kommer ursprungligen från Nordamerika och introducerades till Europa genom växtsamlare under 1800-talet. Den första introduktionen till Sverige är inte känd men det kan ha varit så tidigt som på 1840-talet, där den också blev en populär trädgårdsväxt i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Växten kallas ibland även för alaskalupin.Sandlupinen är etablerad i Sverige men är inte lika utbred som sin släkting blomsterlupinen ännu. I detta skede kan man ännu bekämpa arten kostnadseffektivt. Arten trivs i nordligare förhållanden än blomsterlupin och kan därmed erövra till och med nordligaste fjällområden. Sandlupin är etablerad i norra Norge och kan därför sprida sig snabbt över till de svenska fjällen. På Island har sandlupinen använts som jordförbättringsväxt vid beskogning. Dess rotknölar binder kväve ur luften, vilket göder växtplatsen, och ingen kvävegödsel behövs.
Så känner du igen sandlupin
Sandlupin är en flerårig ört som vissnar ner varje år. Växten blir cirka 50–120 cm höga på gynnsamma platser. Blommorna är blå eller lila, sällan vita och sitter tillsammans i 20–30 cm långa klasar. Bladen är fingerade med 7–8 småblad och stjälkar och småblad är håriga. Frön mognar på sensommaren i ärtbaljor och när ärtbaljorna torkar fäller de fröna. Precis som blomsterlupinen binder även sandlupin kväve från atmosfären som den använder som gödningsmedel men återför det också till jorden när växten bryts ner, vilket ökar jordens bördighet. Sandlupinen har en effektiv fröspridning med uppsprickande fröbaljor som slungar iväg fröna flera meter efter den har blommat i juni-juli. Om förhållandena är gynnsamma kan fröna vänta på att gro upp till 70 år. Lupinens frön är livskraftiga och kan överleva passering genom mag- och tarmkanalen hos exempelvis betesdjur. Roten som lagrar näring är svår att dra upp.
Fritidsodlingens Riksorganisation uppmanar till att inte köpa vare sig frö eller planta av sandlupin eller blomsterlupin utan i stället välja en hybridsort som till exempel regnbågslupin som inte är lika invasiv.
Varför ska den inte finnas i Sverige?
Lupinen är den mest hotfulla arten i de nordligaste regionerna av Sverige. Längs med de nordliga biotoppkänsliga vägkanterna och naturområden breder sig både blomsterlupin, och sandlupin ut sig allt mer. Lupinernas invasiva växtsätt tränger undan näst intill all annan flora. En lågvuxen orkidé- och örtrik flora ersätts helt och hållet av lupiner.
Om du hittar arten i naturen – rapportera in det till Artportalen via www.invasivaarter.nu
Effekter på den biologiska mångfalden
Blomsterlupin och sandlupin är enormt invasiva eftersom de har en mycket stor förmåga att sprida sig ut i naturen. Lupinerna har också en stor förmåga att helt ta över och skugga ut annan vegetation. Lupinbestånd har ibland konstaterats avta efter en kraftig ökning på några årtionden. Trots detta har lupinen emellertid gjort växtplatsen frodigare så att de ursprungliga växterna, som föredrar fattig jord, inte längre klarar sig utan de ersätts så småningom med växter som trivs i näringsrik jord. I områden som invaderats av lupiner, har antalet insekter som kryper eller flyger bland blommor och blad nästan försvunnit. Lupiner producerar inte i heller nektar, vilket bidrar till att nektarsökande insekter hotas där lupinen breder ut sig. Många djurarter är beroende av specifika växtarter. Många fjärilslarver lever bara på en eller ett fåtal värdväxter. Dessutom skapar lupinernas stora, täta bladmassor ett annat mikroklimat än bland den mer naturligt varierade floran.
Effekter på samhället
Lupiner är extremt besvärlig och kostsam att bekämpa. Brer sig växten även ut i hag- och odlingsmark finns det stor risk för att kvalitén försämras på fodret och betet.
Effekter i trädgården
Sandlupinen kan fort bilda täta bestånd som då utkonkurrerar andra växter om plats och solljus. Ju längre spridningen har fortgått desto svårare är den att bekämpa.
Effekter på hälsan
Sandlupinen innehåller så kallade alkaloider. Äter man av dem kan man få magsmärtor och huvudvärk. Den kan även vara allergiframkallande för människor. Växten är även giftig för betande djur. På Island äter fåren växten som föda när inget annat foder är tillgängligt. Då växer fåren långsamt och alkaloiderna kan orsaka negativa effekter på deras nervsystem och till och med förlamning.
Bekämpningsmetod
Det är svårt att utrota sandlupinen eftersom nya växter kan komma från fröreserven i jorden under flera år. Utrotning av sandlupin kräver uthållighet och kan ta år. I trädgårdar bör blommor klippas bort omedelbart efter blomning och innan fröna mognar. Detta förhindrar att lupiner sprids utanför trädgården. Det kan vara svårt att utrota växten helt, men det första steget bör vara att hindra den från att spridas.
Bekämpningsmetoder för små fröplantor
Om det bara finns några få lupiner, bör de grävas upp individuellt med sina rötter.
Bekämpningsmetod för stora plantor
Stora lupinställningar kan grävas upp, slås eller klippas av innan den sätter frön. Växtavfallet kan samlas in och användas som gödsling till exempelvis ett trädgårdsland. Var dock mycket noga med att det inte följer med frön. Bekämpningen måste fortsätta under flera år, eftersom nya lupiner kan gro från fröreserven i jorden under många år framöver.
Bekämpning av stora bestånd
Slå av området vid blomning eller direkt efter. Upprepa arbetet ytterligare ett par gånger under växtsäsongen. Det pågår flera olika forskningsstudier när det gäller bekämpning av lupiner i Sverige, studierna är fokuserade på stora bestånd och främst längs vägar. Trafikverket försöker minska lupinbestånden både genom slåtter och att gräva upp hela bestånd. De renskrapade jordområdena sås sen in med ängsfröer för att gynna den biologiska mångfalden.
Hantering av växtmaterial
När plantan är uppgrävd går det bra att låta den ligga och torka i solen alternativt elda upp den på plats om det ej råder eldningsförbud. Se till att alla eventuella frön eldas upp. En torkad växt utan frön går bra att lägga på komposten. Vid större mängder är det bättre att köra iväg materialet till den kommunala återvinningscentralen. Kontrollera först om den tar emot växtmaterialet. Alla gör inte det. Väl på anläggningen, ta reda på var växtmaterialet ska läggas. En del återvinningscentraler har specialcontainer enkom för invasivt växtmaterial, annars ska det läggas i en behållare för brännbart material. Det ska ej sorteras som växtavfall.
Kemisk bekämpning
Sandlupin bör ej bekämpas med kemiska bekämpningsmedel.
Misstas för sandlupin
Sandlupin kan förväxlas med främst med blomsterlupin, Lupinus polyphyllus. Sandlupin är ofta något mindre och de skiljs åt genom att dess stjälk har fler grenar och är långhårig. Den har också färre småblad. Hybriden, regnbågslupin, Lupinus x regalis har vanligen grenig stjälk med fler blomställningar.
Fakta om sandlupinen
- Är ett stort hot mot den biologiska mångfalden.
- Är mest känd för sin utbredning på Island där den ställer till alvarliga problem.
- Binder kväve från luften.